En sån där räddsla som sitter krampaktigt över min bröstkorg,den är där hela tiden även när jag skrattar och ler.
Jag försöker trycka bort den men den vinner hela tiden över mig,inombords gråter jag..
Jag lyckas nog lura de flesta här med mitt lugn och leenden,men inuti mig är det kaus på gränsen till total panik!
Jag vill inte uppleva det jag gör nu,inget i världen kan göra att någon ska behöva uppleva den räddsla!
Men jag är stark på samma gång för annars skulle jag inte kunna hålla lugnet ut,ingen ser vad jag tänker på,ingen ser hur jag mår och det är inte jag som är viktig alls just nu..

Snälla alla ni som läser min blogg!

Håll en tumme stenhårt!