En röd liten stuga med familj och två barn. En röd liten stuga omgiven av grönt. Den röda stugan är inte längre röd, den är grå nu allt det gröna är borta och det är vitt överallt. Familjen är borta, var finns dom? Varför är inte dörren öppen?

Hur mycke jag än försöker, kommer jag inte in. Dörren förblir stängd. Jag ligger utanför dörren i dagar, nätter och månader. Men den öppnas inte. Var är den snälla familjen? Var är alla smekningar, och var är min mat?

Jag hör någon komma och jag reser mig på ostadiga ben. Det är pappa, å vad glad jag blir!!! Men han ser mig inte, och märker mig inte när jag lätt smeker mot hans ben. Nu tittar han på mig, men det är något som är fel. Han stöter undan mig och fortsätter mot uthuset. Han hämtar något och försvinner snabbt, fast han hör hur jag jamar så bryr han sig inte om mig.

Jag står kvar ett tag ifall han kommer tillbaka. Men jag märker hur trött jag är. Hungern sliter i mig, och jag går sakta tillbaka till min plats utanför dörren. Jag lägger mig på den kalla stentrappan.

Snön faller ovanför mig, täcker mer och mer av min kropp. Jag slumrar till och tänker på sommaren, öppna dörrar, smekningar och mat Minns hur barnen lekte och skojade med mig och tyckte att jag var världens gulligaste katt. Minns hur vänliga alla var. Men nu är det kallt och alla människor är borta.

Pappan var så bitter och kall, varför? Vad har jag gjort som är så fel? Jag älskar ju honom, pappa! Min päls är nu tovig och ena ögat igengrott av var efter ett slagsmål med en vildkatt. En vildkatt som kanske haft det som jag men som klarat sig. Jag spänner öronen en sista gång ifall någon kommer, men det är så tyst.

Kylan biter i mig, men jag tänker på sommaren och känner mig varm. Snön har nu täckt hela mig, men jag känner värmen från sommaren.
Jag känner sommarens sol värma min kalla kropp, jag ler o minns, och sluter ögonen för evigt...