Vaknade inatt igen och givetvis med envisa tankar som far runt likt en envis fluga, *omöjliga att slå bort*
Tankarna är inte nödvändigtvis hemska utan vanliga händelser ur mitt och barnens liv, helt enkelt LIVET i sin helhet!
Jag slås med mina egna tankar och min egen feghet,jag vill att mina barn är små jämnt de får aldrig lämna mamma och vårt hem,de ska alltid bo hemma så det så!!
Jag vet att det är helt fel och det är klart att de kommer flytta hemifrån när de är mogna för det,bara det att det känns som ångest för mig.Mina barn stora och utan mig och jag utan dem.
Det är ju så det ska vara barnen växer upp och får sina egna familjer precis som jag gjort och min mamma innan mig osv..Har jag riktigt med tur så får jag fortsätta vara med dem i deras nya familjer...
Varför känns det så hårt!Att åren går och de inte är så små längre!

Jag hoppas det dröjer många många år innan de flyttar hemifrån, när det gör det då hoppas jag de kommer ha det underbaraste bästaste livet man kan ha!
Hoppas inte de glömmer lilla *mamma* utan kommer och hälsar på mig ofta jätteofta!