Tårar rinner nerför mina kinder och känslan är enorm,det är så hemskt så fruktansvärt.
Rädslan kommer ikapp mig igen,livet är inte självklart hur man än önskar att det var så...
En stor klump växer sakta men säkert och smärtan är total tårarna rinner ännu mer...

Ett liv släcks och inget blir någonsin som förut ett litet barn dör och kommer aldrig åter saknaden är total allt man lever för försvinner.
Lyckan att få hålla sitt barns hand blir så enorm,att höra deras andetag rufsa lite i håret klappa kinden pussa pannan.
Eller bara att få titta på sitt barn är ett lyckorus,höra fotsteg på övervånning och lite svag musik,trampa på en legobit eller halka på en mjölkfläck..

Är så tacksam,kan ej beskriva hur tacksam jag är som har mina barn här hos mig,friska och glada.

Önskar att denna tacksamhet finns med mig alla dagar och alla nätter så länge jag lever...

En ur tömd gummistövel på nyskurat golv eller handavtryck på hela hallspegel eller leksaker och kläder överallt är egentligen en gåva att få ha,barn som finns lever och är måste vara det bästa som finns..
Leriga fotspår och droppande regnvåta kläder,Läxor och matsäckar och tonårstjafs allt det där är jag glad att jag får uppleva..
Gud mina barn ni  är mitt allt!

Halva kvarglömda mjökpaket på köksbänken,leverpastejkladd och en räkostmacka mosad på nya mattan..
Snoriga pussar och glasskladdiga kramar mitt smink på rymmen eller min nya parfym slut på en vecka eller att bli väkt kl 05:30 när man just somnat för man suttit uppe och väntat in tonårsgrabben..

Vill inte vara utan något av detta,jag vill bara vara här och nu med mina barn för alltid!

Låt det alltid få vara så här!

FOREVER TOGHERER!

ÄLSKAR ER SÅ!!