En helt ny vecka igen,tiden går fort men väldigt långsamt på samma gång..

De senaste två veckorna har jag varit längst ner i avgrunden legat på botten och letat luft för att ta mig upp en liten bit bara för att få tillräckligt med luft för att andas...Mina tankar och känslor har haft ett eget liv!
Jag har hela tiden återupplevt natten den 2 augusti till den 3 augusti...Smärtan tog över allt,och när den la sig i ett par minuter kom den oändliga saknaden...

Det kändes helt omöjligt att ta ett enda steg utan min fina underbara Pappa,ingen glädje ingen framtidstro och värst av allt ingen som helst lust att finnas och gå vidare!!

Hur jag än försökte att tänka på mina älskade barn som behöver mig,min härliga familj fanns det inget som kunde få mig att tänka på något annat!

Jag ville bara vara ensam men ändå inte känna mig ensam ( svårt att förklara ) för även fast jag visste att jag har många som finns där för mig så var jag så ensam i ensamheten...

De händer som sträcktes ut dem såg jag inte alls,utan bara min smärta och saknad!

Jag kunde inte sova,äta eller tänka klart alls!!

Leva kändes som ett straff!

Men jag tror att jag behövde få känna så här för att kunna gå vidare och kämpa igen!
Få ny kraft att vilja leva , vilja ta varje liten stund som innebär glädje och våga känna glädjen om så bara för några minuter!!

Kanske man måste hamna så långt ner för att kunna ta sig upp igen!

Idag är början på resten av mitt liv,inte det liv som jag valt men som jag måste förstå numer är mitt liv.
Det kommer utan tvekan bli tufft....Men det ska gå!!

Om jag så ska gråta blod,få andnöd och panikångest så ska jag ge allt för...Jag vill leva och finnas!!



▬▬▬▬▬▬ஜ۩۞۩ஜ▬▬▬▬ஜ۩۞۩ஜ▬▬▬
Ett leende betyder inte alltid att du är glad, utan
att du är stark nog att le även när det gör ont...
▬▬▬▬▬▬ஜ۩۞۩ஜ▬▬▬▬ஜ۩۞۩▬▬▬
♥♥♥Kram till alla som kämpar!! ♥♥♥♥