Åtta veckor utan min älskade Pappa ♥...
Efter en smärtsam och sorglig höst med en saknad som finns i varje cell i min kropp försöker jag se framåt.
Det är inte lätt men det måste gå ,livet fortsätter men kommer aldrig bli detsamma igen det vet jag...
I tisdags var jag och pratade med kuratorn och det kändes ok ,lite tokigt att jag inte klarar detta själv och jag skäms på ett sätt att jag inte har mer styrka än så som åttabarnsmor...Men samtidigt måste man känna sina begränsningar och nu behöver jag denna hjälp för att ta mig framåt.
Att förlora min Pappa är det smärtsammaste jag varit med om , från att finnas så levande,pigg och glad för att nästa timme för alltid saknas!
Det tar tid att förstå att livet kan vara så fruktansvärt hårt och obeskrivligt svårt!
Glädjen att ha varandra byts mot smärtan att föralltid sakna varandra...
Det tar tid att läka och ärren kommer alltid finnas kvar..Saknaden efter det vi gjort och allt vi inte hann att göra ,gör så ont den smärtan liksom bränner sig fast i min själ dag som natt..
Försöker hitta saker i mitt liv som är glädje ( för det finns jag har barnen min familj nära och kära och de är glädje för mig ) och det är det som är mitt problem...Jag kan se glädjen men inte känna den,för den druknar i min sorg!
Hur tar man sig över muren av smärta,sorg och saknad för att möta glädje,lycka och tacksamhet?
Kommentarer
Postat av: Emma
Du skriver så klokt, det är skönt att läsa att du blickar framåt. Men du ska absolut inte känna någon skam för att du inte klarar detta på egen hand. Som sagt så är du åttabarnsmamma. Du ska räcka till för så många, det krävs väldigt mkt för att man ska klara det! Att du får någon som finns till bara för att lyssna på dig är bara bra, och kommer ge dig så mkt.
Postat av: Hanna
Du ska inte skämmas för att du tar hjälp. Det är bara modiga människor som vågar visa sig svaga och be om hjälp. Var stolt över att du tar detta steg för dig och din familj och se till att använda kuratorn till max!
Trackback
