Ytlighet....
Ord som smärta,sorg och saknad är ord som används väldigt ofta när jag beskriver hur det är just nu.
Likaså "jag fattar inte" "Varför var det tvunget att bli såhär" "Jag vill att allt ska vara som det var" är menningar
som jag säger mer än ofta numer..
Jag har så härliga vänner de stöttar,lyssnar och bara finns där ( ni vet vilka ni är,utan er skulle det vara ännu svårare att klara denna kris ) Jag känner att jag kan prata om min sorg och ni bryr verkligen på riktigt!!
Mamma,Vickan och mina härliga barn ni finns där för mig och jag för er , men ibland vill jag inte att ni ska behöva ta min börda " ni har det ju precis lika smärtsamt som jag " och då vill jag inte röra till det för er med mina tankar! Ja ni förstår! Älskar er alla så mycket och utan er då fanns jag inte!
Meen så har jag också börjat se med andra ögon,vänner som jag trott jag haft....
Som jag funnits där för när de haft det tufft!!
Har de skyddslappar för ögon och öran eller är bara så iskalla att de inte äns kan slänga iväg ett beklagar din sorg
när de tittar in här flera gånger i veckan...
Nej de har fullt upp sina ytliga inköp,resor och mat eller vad det nu kan vara!
Tacka vet jag mina riktiga vänner och min familj!!
Det är i nöden vännen prövas och ni mina vänner har klarat detta med bravur!!
Tack för ni finns!!
För att komma upp ur dalen måste man komma ner i den först...hoppas det vänder snart vännen och att det känns lite ljusare...
:love:
Ja, det är konstigt att det ska bli små "tragedier" för att man ska få reda på vilka som är äkta vänner. Det kommer att sakta vända, men saknaden och tomheten finns alltid där. Kram
Antagligen är dina närmaste lite starkare när du mår som sämst och du lite starkare när de behöver ditt stöd. Det brukar kunna växla just på det viset. Ha inte dåligt samvete för att du är ledsen den bördan behöver du inte. Kram
:love:
Tack för att du kommenterar!
Jag minns så väl när min bästa kompis som ung. Mister sin mamma på samma sätt som du knall och fall. Hon var barra 44 år. Då sa Siw till mig precis så som du skrev att de man trodda var vänner låtsades som ingenting. De äkta vännerna kom verkligen fram då. Men hon och jag pratade ofta om det ihop och kom fram till. Att folk är rädda för döden och att prata om den och vet inte hur de ska bete sig. Men hon sa en kram har aldrig betytt så mycket som då ett vänligt ord ett leende. Bara de små gesterna betyder så mycket i läkandet för de drabbade. Så skickar en stor styrke kram till dig din familj, mamma och Vickan.
:love:
Det är så sant det du skriver, jag kände detsamma när mamma blev sjuk. Det var då man fick se vilka som var ens riktiga vänner och vilka som en dag inte alls skulle betyda lika mycket längre. Tänker på dig! <3 Kramiz
Det är svårt att veta hur man ska bete sig kring någon som har sorg, man är alltid rädd för att klampa på tårna, eller att säga något som kan bli fel eller tolkas fel. Jag har fått tipset att en påse bullar som hängs på den sörjandes ytterdörr kan vara nog så gott men så tänker man "tänk om de blir sura för att man trott att de inget har att äta..." Man är så rädd för att göra fel. Förstår du mitt resonemang? samtidigt är det ju bättre att göra något än ingenting alls.....
:love::love::love::love::love::love::love::love::love::love:
