Känner att bloggen kommer i sista hand just nu, tusan vart tar tiden vägen!?

Hoppas ni kan ha överseende med detta, men barn och jobb kommer före och så kanske det bör vara också ;).

 

Det här året har slitet på mig och hela min underbara familj, känner mig som jag vore 100 år och tröttheten bryter ner mig mer och mer!

Inte lustigt om jag ska vara ärlig, mitt liv är inte detsamma som innan!

 

Har haft det tuffaste året i hela mitt liv, det har varit en kamp att hålla sig igång och försöka ha ett så vanligt liv som det bara går...Sorg har inga genvägar, saknaden går inte att trolla bort och ilskan att det blev så här finns också där! Smärtan som ger mig ångest går inte att blunda för och till sist kör man ner i diket igen och då är det bara att försöka ta sig upp igen och igen!

Jag oroar mig också för min Mamma som är ensam, det gör ont att veta att hon går och lägger sig själv, äter sin frukost själv och sitter ensam och tittar på tv, äter sin mat i ensamhet!! VARFÖR??! 

 

Dagar som igår när vi hade vårt 5-års jubileum på kidz, gör så väldigt ont! För jag vet hur glad min älskade Pappa hade varit av att se alla goa kunder och 100 tals order som vi fick!

Livet är inte rättvisst på ett enda sätt! Pappa skulle ju varit med oss och fått vara så där stolt ihop med oss andra! 

 

Pappa, om du ser oss från himlen så skickar jag miljoner bamse kramar med kärlek och tacksamhet för du är min Pappa!! Saknar dig så mycket att jag ibland inbillar mig att jag hör dig och känner din lukt!

 

Älskar dig till himlen och hur långt som helst!