Ska försöka berätta om natten då vår älskade JUNIE föddes!

 

Vårt nionde underverk var beräknat till den 21 juli, men då jag fick havandeskapsförgiftningen och det gjordes vändningsförsök på en busig bebis som vände sig om lika snabbt igen så skulle vi sikta in oss på att få en liten bebis slutet av juni eller början av juli.

 

 Men så blev det inte alls..

 

Jag har aldrig gått över BF med mina barn och var helt säker på att så blir det inte denna gång heller.

Men ack så fel jag hade!!

 

BF kom och dagarna gick, en efter en och min barnmorska blev mäkta förvånad när jag kom på vårt möte 31/7 efter att hon kom tillbaka från sin semester " jag var då i V42+10 dagar, jag hade haft värkar fram och tillbaka sen den 25 juli " ( kraftiga värkar som jobbade med hela kroppen, men så bara försvann de likt förvärkar gör ) men dessa var mycket kraftigare än förvärkar och jag har ju fött åtta barn innan och vet hur värkarna känns om man säger som så :)...

 

Min barnmorska sa att det kunde vara så att min kropp inte orkade just nu, så vi fick en tid för igångsättning, det datum jag fick var på BF+ 19 dagar!! Puuhh, det kändes just då som en evighet. NIO långa dagar till att vänta!

Jag var öppen mellan 2-3 cm så mina värkar hade gjort nytta sa hon och hon var säker på att det skulle komma igång innan vår tid för igångsättning ( hon passade även på att göra en HS för att puffa igång det lite..)

 

Samma dag åkte min älskade Morfar -Min bästa vän åter igen in med ambulans till lasarettet, men han piggade på sig och skulle få komma hem efter helgen ( det här var på torsdagen ) Som min Morfar väntade på lilla Junie, var gång vi hälsade på så klappade han om min mage och sa : Kom nu lilla busbebis!!

Det var många gånger för vi var hos Morfar o Mormor nästan varje dag hela sommaren, vilket jag idag är så tacksam för!

 Sista gången jag träffade min älskade Morfar, dagen innan han åkte in till lasarettet.

 

Helgen gick och Thomas pratade med Morfar på lördagen och han var hur pigg som helst, de bestämde att träffas och prata affärer på tisdag när skulle komma hem!

 

Men han kom aldrig hem ...Söndag morgon den fjärde augusti somnade min älskade bästa vän Morfar in!!

De hann aldrig att träffas och det gör mig så otroligt ont!

 Saknar dig Morfar ♥

 

Jag känner nu att mina krafter börjar ta slut, sorgen tar mig hårt!

 

 

På måndag förmiddag ringer jag förlossningen och säger som det är, mina krafter är slut och nu orkar jag inte mer.

Får till svar:

-OCH vad tycker du vi ska göra åt det då?!

-Inte vet jag, det är därför jag ringer till er för jag vet inte vad jag ska göra och behöver er hjälp!

Jag får till slut en tid kl 16 för kontroll och ev igångsättning, Thomas ringer min syster och frågar om barnen får vara hos dem och det gick bra som tur var..

 

Plockar in BB väskan, kamera och allt som jag förberett sen veckor tillbaka i bilen, så snart jag hoppat in i bilen så känner jag värkarna 5-6min emellan hela vägen in till Linköping och hoppas som så många gånger innan att det ska komma igång av sig själv.

Väl framme på förlossningen får jag göra en CTG-kurva och mycket riktigt har jag värkar, men inget har hänt sen jag var hos min barnmorska i tordags!!! 

Så då tycker barnmorskan jag kan åka hem, för att sätta igång något idag är inget alternativ!! 

Känns som hela världen rasar igen, sorgen efter Morfar gör mig svag och känslig!

SÅ jag vägrar att ge mig!!

 

Blir lovad ett UL och att doktor ska kolla på mig, men det kan minsann ta tid 1-2 timmar.

 

Inga problem bara de lovar mig att kolla upp min lilla bebis sen.

 

Så vi åker iväg för att äta något ( fick inte i mig någon mat dagen innan då sorgen var för stark för att kunna äta ).

 

Det blir Texas LongHorn och vi åt både förrätt som vi delade på nachos med ryggbiff och varmrätt blev Oxefile och Hummer. Vi hade det riktigt mysigt, bara vi två och äta gott i lugn och ro :) vi hann som prata med varandra utan att någon avbryter ;)..

 

Under hela middagen hade jag kraftiga värkar som kom med bara 3 minuter emellan dock varar de bara i knappt en minut, kunde vi hoppas att det var på riktigt nu!

 

Vi åker tillbaka till förlossningen och barnmorskan tycker vi kan nog åka hem ändå och komma tillbaka på fredag som bestämt ( vår igångsättningstid ), men jag har ju värkar tätt och de gör ont + att jag vägrar åka hem! Så jag får mitt UL och undersökning av doktorn, nu hade det hänt lite trots allt. Så jag får stanna till kl 07:00 på morgonen, men sen får vi åka hem!

 

Vi går ut och hämtar väskorna i bilen, passar på att köpa lite dricka, tidningar och godis innan i vi går tillbaka.

Jag får stanna upp när värkarna kommer och andas mig igenom dem! 

 

 

 

Vi gör oss klara för att krypa i säng, släcker ner och jag tänder min nattlampa bläddrar lite i en av tidningarna jag köpt, andas igenom värkarna som sakta blir starkare!

Thomas börjar snarka och jag tycker att han kan få sova, känner på mig att nu är det dags på riktigt så han behöver få sova en stund innan det drar igång.

 

Jag går runt i rummet, stannar upp och andas igenom värkarna som nu gör rejält ont ( jag hör hur någon skriker i rummet brevid och börjar bli orolig för vad som komma skall ), nu är värkarna en halv minut långa och kommer med 3-7 minuters mellanrum. De blir allt kraftigare,  och det trycker på extremt mycket!

CTG-kopplas åter och jag får undersökas igen, är öppen någon cm mer men det är allt!! Värkarna är dock starka och det ser den nya barnmorskan som jag nu fått! En helt underbar barnmorska äntligen!

 

Får snabbt flyttas över till ett förlossningsrum klockan är nu 03:24,  de väcker Thomas som ser lite förvånad ut samtidigt glad :) Nu ska vi snart få träffa vår lilla Prinsessa!

 

Får ganska snart lustgas och jag försvinner bort i lustgasens dimma, men känner en stark oro för min bebis och frågar säkert 20 gånger hur barnet mår, får till svar att barnet mår bra hela tiden!!

 

  

Men jag känner mig så orolig och fortsätter fråga hur det är med mitt barn!

 

Allt är bara bra får jag till svar!!

 

Meeen så händer det!!!

 Jag får en värk som aldrig släpper, det värker i hela magen och jag försöker andas igenom den med hjälp av lustgas, men det går inte!! Har aldrig haft så ont i hela mitt liv och då har jag fött åtta barn innan!

 

Klockan 03:58 tar Thomas en bild på mig och skickar till min syster och berättar att nu är det igång på riktigt!

Efter det händer allt i faslig fart!

Hjärtljuden försvinner från CTG kurvan och en elektrod kopplas på barnets huvud, värken är kvar och släpper inte.

 

Hjärtljuden är borta och nu blir det bråttom!!

 

Jag ser en massa olika ansikten ( vet inte hur många och kan som inte se dem mer än suddigt, de säger att nu måste du samarbeta, barnet mår inte bra, det är mycket bråttom och du måste byta säng!!

Min oro besannades tyvärr!!!

Smärtan tar över allt men jag lyckas med deras hjälp att byta säng, de springer med mig i sängen precis som jag sett att de gör på filmer, jag ser lampor och hissdörrar fullt med människor i gröna kläder!!

Smärtan är olidlig och jag försvinner bort emellanåt, de förbereder mig för snitt och jag frågar efter Thomas, men han är inte där!!

Jag är rädd!!

De gör allt klart och sen hör jag order Skalpell och jag får panik och tror de glömt bort mig!!

Så jag skriker i både smärta och ångest att de måste söva mig SÖV MIG NUUUUU!!!

Blir lugnad med att det är klart de ska, men det är bråttom så de gör allt klart till narkosdoktorn kommer som i samma sekund kommer och visar mig två sprutor och ber mig räkna ner från tio....ZZZZZzzzz.

Jag fattar nog inte här hur allvarligt det var, är för smärt påverkad!

 

När jag vaknar på uppvaket, undrar jag var jag är och vad som hände igår!

Det tar bara några minuter så minns jag, frågar hur det är med mitt barn och var Thomas är, ingen vet hur mitt barn mår :((.

Mer än att hjärtljuden försvann och att barnet ej syresatt sig!

 Det var en fruktansvärd väntan, men vilken lycka när jag ser Thomas komma med min lilla bebis i BB vagnen.

Kärlek vid första ögonkastet!

 

 

Bilden som en stolt Pappa skickade till nära och kära, när jag låg OP ♥

 

 

Hon var så liten och så bedårande söt och alldeles perfekt!

Kl var 08.17 när jag så mitt lilla barn första gången och hon är född 04:32 den 6 augusti under hela den tiden vet inte heller Thomas hur jag mår, han blev lämnad helt ensam i förlossningsrummet då det blev Ur-akutsnitt.

Thomas har berättat att han trodde aldrig han skulle få se någon av oss igen och det var det värsta han varit med om. 

När han väntat ca 10 minuter som kändes som en evighet ensam på förlossningsrummet utan att veta vad som hänt eller hände kom det en barnmorska med  gröna kläder som han snabbt fick ta på sig och springa ner till OP och där fick han vänta på en stol.

 

Plötsligt kommer det en läkare och springer för fullt med ett livlöst blekt och blodigt barn och ropar till Thomas att det är ditt barn! KOM NU!! FOOOORT!!!!!

De springer fort till ett rum där de börjar arbeta med vårt lilla barn som hämtar sig bra, jag lovar att vi hade änglar med oss denna natt och jag vet vilka de är ♥

 

Detta var den mest tuffaste natten i vårt liv, samtidigt den mest underbaraste ♥

 

 

 

Tänk om vi hade gjort som de sa och åkt hem ....Då hade vi inte fått med oss vår lilla flicka hem!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lily Felicita JUNIE Maria Niah Tuvalie

3130gr 49cm

Född 04:32

2013-08-06

Vårt älskade barn ♥

 

 

 

2013-09-11/12:45:00 Länk till inlägget Kategori: Allmänt | ORDET ÄR DITT!(6)

O vilken händelse du delar med dig! Tårarna kommer både av din glädje men samtidigt av sorg. Jag önskar er nu all lycka i världen. Kram till er

åh så söt! :)

Känner igen en del av det du skrev. Min ena dotter blev förlöst med katastrofsnitt och den rädslan man hade då man vaknade. Visste inte hur det gått, om hon levde, men idag är hon en vuxen kvinna på 21 år.

Vad skönt att allt gick bra till slut.

fint inlägg

Tack för att du kommenterar!


Oj så jag grina nu..Härligt att det slutade lyckligt! Njut av er lilla :)
Kram Gizze i Väemland

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:



Kommentar:
Tack för att du kommenterar!